jessiicabjorkman

Nu sitter jag här,, igen.. I min säng med svag musik på och tänker... Åter igen bara tänker. Fast jag lovat mej själv och sluta tänka så mkt. Jag mår inte bra. Jag mår verkligen inte bra om man ska gå till botten av de hela. Jag sa nyss, för bara nån tim sen att jag skulle hoppa in i duschen, och de gjorde jag. Jag tog en lång varm dusch. Sen tog jag med datan upp till sängen och sätter igång musik, en bra låt vid fel tillfälle tydligen.. Allting bara släppte. Masken jag bär om dagen för att hålla mitt leende uppe försvann, den rann nog av med tårarna rättare sagt..
Jag vet inte hur många gånger jag sagt de, men jag orkar verkligen inte..Känns de som. De är snart ett år sen ja förlorade bland de käraste jag hade.. Jag har inte delat de med någon, de är ingen som vet något. Och jag känner mej inte stark nog till att dela de heller med någon. De ända sättet som kan få mej att orka dagen är att skriva av mej.. Få tömma allt jag bär inom mej.Jag är inte den som söker tröst, jag tar på mej allt och lotsas som ingenting har hänt. ibland lyckas jag men ibland inte.. 
Ibland känns de bara som man vill ge upp, längtan är stor efter att på känns den underbara lukten av dej, när jag kramade om dej och stoppa näsan bakom ditt öra. De var de bästa jag visste, och nu är de som borta. Borta med vinden. Kvar finns bara djupa sår... som gör ont varje dag. Iband kan jag fundera på om jag kommer få träffa dej igen, kommer jag få ha den turen med mej att få träffa dej igen?  Jag hoppas de, och ibland hoppas jag att den dagen är nära..................


Evigt älskad & saknad.