Liten och svag
Dagarna rullar på, rätt så snabbt. Och helt plötsligt var de vinter..
Fullt av snö,överallt. Skulle mer en gärna åka utomland nu och komma tillbaka lagomt till våren igen.
Trots att dagarna rullar på som dom gör så är varje dag ett helvete, även om de inte syns eller märks så känns de.. Att vara utan de som man står närmast och aldrig tidigare varit utan en dag, då är jobbigt.
Jag saknar stallet och hästarna så sjukt mkt. Och även fast vi rider på skolan 1 gång i veckan så är de inte samma sak.
De är för de första en helt annan ridning, andra hästar och allt är helt annat.
De är kul, till vis del. Men de är fortfarande i western sadeln jag känner mej hemma, på en westernhäst med boots och slitna jeans som jag kan slappna av och känna att de är de här jag brinner för. De är de här som är Jag.
Jag saknar de så de gör ont, jag tränar aldrig längre och jag åker aldrig till vattlång tex. och tar del av kunskaper med allt inom häst och w.ridning. De känns så tråkigt, men jag har ju aldrig tid.
Jag saknar Long Valley också. Jätte mkt.
Men just nu längtar jag bara till nästa lov så man får komma tillbaka till sitt riktiga jag igen. Ett tag iaf. Få lite ny energi och kraft.
Jag känner mej svag och liten när man hindras att hålla på med de man brinner som mest för.
Sjuk av både förkyldning och längtan..
