jessiicabjorkman

Det vart en jobbig skoldag idag. Den jobbigaste på länge.
Att handtera sin sorg och smärta under skol tid är nog de jobbigaste man kan göra, att få bilder,minnen och höra ljud från något som stått en så nära och en som lämnat en så fort, och så smärtsamt och så tragist och att sen få upp allt under skoltid, de vill jag inte vara med om igen.
De var de jobbigaste lektionen på psyktiskt och fysiskt sätt som har någonsin varit. Samtidigt som man känner en nyfikenhet, och ett intresse för att lära sej om hovvård, så var de jobbigt. att bara bita ihop och strunta i tårarna som tränger fram för allt som drar en tillbaka till ett år och 11 månader sen, de var hemskt. mer en hemskt.
Men jag fixa de, konstigt nog. Jag gjorde de jag sagt och bestämt mej för att aldrig göra. Och de var nog tack vare Gunnel, min mentor. Hon lyckades på något konstigt vis övertala mej till att fixa de, värka ett dött hästben. De lukta fan, och jag mådde bara illa av allt som fanns där, och av alla tankar. Men jag klarade av de.
De trodde jag aldrig. och med tiden vart de ganska kul, att konsentrera sej på att få en fin hov och lära sej allt om hur senor,muskler och skelett påverkas när hästen rör sej.
De var intressant, men jobbigt.

/Jessica